Han och Hon
Jag hatar svartsjuka. Fruktansvärt mycket.
Det suger att se honom springa omkring och flumma med alla, utom mig. Hela tiden, att veta att han använder mig som ursäkt för sina föräldrar och sedan åker till sin wannabee pojkvän. Det suger att veta att han använder mig som sköld, men inte är med mig. Det suger att han behöver mig, när han håller på med sina läxor, men inte när han är kåt. Det suger, det är så mycket som suger. Men det som suger mest är det att han är mitt allt. Att han är min ryggrad, min klippa, mitt berg. Kalla det vad du vill.
Jag orkar inte vara sån här längre, orkar inte må illa när jag vet att det inte bara är du och jag, och möjligtvis även K. Jag orkar inte må dåligt över att jag ska till Elektronen och veta att, fan det är inte mig han kommer vara med. Att veta att jag finns där när han har problem, med läxor, sina familj, och så vidare. Och jag hatar mig själv för att jag går med på det, att jag accepterar det.
Men det är inte helt sant, du finns där för mig med. När det är problem du kan ta i.
Jag minns när jag trodde att det skulle vara vi, inte som pojkvän och flickvän, utan som bästa vänner, med en sådan vänskap som ingen skulle kunna rå på. Jag minns när jag log som en sol i två dagar för att jag skulle träffa di, för du gav mig sådan glädje. Du gör fortfarande det, men inte på samma sätt, för jag är inte lika viktig för dig längre, även om du nog snarare är mer viktig för mig.
Men jag är menad att vara ensam, vänner, jag har dem, men inte så som jag vill. Dem finns där, när de kan- Och jag vet, ingen kan göra som jag, ingen av er andra kan tydligen ta er till Lindome, ingen kan tydligen åka tåg, buss, gå, cyckla, springa. Som jag gör. För alla, för ni är så fruktansvärt viktiga för mig. Så extremt viktiga.
Ni är nämligen mitt liv.
Det suger att se honom springa omkring och flumma med alla, utom mig. Hela tiden, att veta att han använder mig som ursäkt för sina föräldrar och sedan åker till sin wannabee pojkvän. Det suger att veta att han använder mig som sköld, men inte är med mig. Det suger att han behöver mig, när han håller på med sina läxor, men inte när han är kåt. Det suger, det är så mycket som suger. Men det som suger mest är det att han är mitt allt. Att han är min ryggrad, min klippa, mitt berg. Kalla det vad du vill.
Jag orkar inte vara sån här längre, orkar inte må illa när jag vet att det inte bara är du och jag, och möjligtvis även K. Jag orkar inte må dåligt över att jag ska till Elektronen och veta att, fan det är inte mig han kommer vara med. Att veta att jag finns där när han har problem, med läxor, sina familj, och så vidare. Och jag hatar mig själv för att jag går med på det, att jag accepterar det.
Men det är inte helt sant, du finns där för mig med. När det är problem du kan ta i.
Jag minns när jag trodde att det skulle vara vi, inte som pojkvän och flickvän, utan som bästa vänner, med en sådan vänskap som ingen skulle kunna rå på. Jag minns när jag log som en sol i två dagar för att jag skulle träffa di, för du gav mig sådan glädje. Du gör fortfarande det, men inte på samma sätt, för jag är inte lika viktig för dig längre, även om du nog snarare är mer viktig för mig.
Men jag är menad att vara ensam, vänner, jag har dem, men inte så som jag vill. Dem finns där, när de kan- Och jag vet, ingen kan göra som jag, ingen av er andra kan tydligen ta er till Lindome, ingen kan tydligen åka tåg, buss, gå, cyckla, springa. Som jag gör. För alla, för ni är så fruktansvärt viktiga för mig. Så extremt viktiga.
Ni är nämligen mitt liv.
Kommentarer
Trackback
