KattFisk

Nu var det livet över.

Min gammelmorfar dog igår.

Och, ja, det är ledsamt, jag älskade honom, väldigt mycket.

Vi hade bott grannar från det att jag var fyra år, han var en av de tryggheter som fanns i mitt li, som alltid skulle finnas i mitt liv, tills nu. För nu är han borta, puts väck, precis som snön som låg som ett tjockt täcke här innan, borta.

Hans fru, min gammelmormor, även hon så fruktansvärt viktig för mig dog i sommras, han blev sjuk av ensamheten och igår blev han av med lidandet.

Han var såpass hög på morfin att han inte kände något, sa läkaren, till mamma, som berättade det för mig, eftersom jag fullkomligt VÄGRADE att se honom ligga i en sjuksäng med en massa slangar i kroppen. Jag stannade hemma och passade med åtta årige lillebror i stället. Min åtta årige lillebror som inte förstår att han aldrig någonsinn mer kommer kunna träffa sin gammelmorfar, eller gammelmormor heller för den delen.

Men jag borde kanske vara glad, glad över att jag fick privilegiet att träffa dem. Att växa upp sida vid sida med dem. Höra dessa visa ord som de viskade till mig när jag var liten, och växa upp med deras inverkan, och inflytande?

För vem vet? Om inte min gammelmormor hatat ALLT som hade med rock, nitar, svart och satan, vad hade det blivit av mig då? Hon fick mig gå i kyrkan, och tycka om det, fram tills jag var typ, tio. Hon fick mig att ha vita fluffiga bomullsklänningar, och hon motsade sig hårt mammas jakande då jag frågade om jag fick ta hål i öronen, bara fyra år gammal.

Hon blev nästan ännu mer sur på mamma när hon lät mig färga håret första gången, eller första gången jag fick vara borta längre till sex på kvällen. "Sådant beteende är inte bra för en dam" sa hon alltid.

Och jag tror aldrig hon sett så sorgset på mig som hon gjorde när jjag kom in i hennes kök, med svarta jeans, mörktlila tröja med döskallar (ve o fasa!) nitar all over och hade rakat av mig halva håret. Hon kastade ut mig, och kunde inte förstå, hur en sådan lust för döden kunnat växa fram i mig. Gud hade ju tyckt om mig, det visste hon ju.

Och min gammelmorfar, han fanns där, som en lugn gammal man, med glasögon, och en skjuklig kärlek för båtar. När jag var liten gick jag ner i hans arbetsrum och såg med stora ögon på alla modellbåtar han gjort, ingan i dålig plast heller, utan sådana fina nog för att skänkas till kungen (något han allid såg som sin största bedrift) och jag fick alltid godis, alltid, alltid, alltid. Samt glass. Han var bra på det viset, min gammelmorfar.

Jag vill bara säga till er, att utan er, så hade mitt liv inte varit det de är.

Ni skänkte mig så mycket kärlek, visdom, sorg, saknad och smärta. och bara tanken på att aldrig kunna krypa upp i fotöljen i ert vardagsrum och höra era torra gammla röster igen, gör mig livrädd. Livrädd och helt galen. Men jag vet att ni finns där, jag vet att ni vakar över mig, eller, jag hoppas det. Och Carin, min älskade gammelmormor, jag kanske inte tror på Gud längre, jag kanske gett min tro åt Satanismen, men, även i min okristna tro, finns det en himmel, och i den himmlen, finns du. Du och Åke, den underbara gubben som varit min stabile gammelmorfar, finns där, och bara vätar på att jag ska komma.
Inte i dag, inte i morgon, men i framtiden.