KattFisk

Suck, jag vet inte hur jag ska orka med julen, jag hatar julen. Eller ja, julen i sig är jätte fin, även om jag inte firar jul utan midvinterstånd i min familj. På riktigt.

En gång, fanns det ett litet barn som trodde att det fanns en gubbe i himmlen som hette Gud, och hon trodde, stenhårt på att han hade en son, som han hade fått med en jungfru som hette Maria. Denna sonen hette Jesus fick hon veta när hon var liten och satt i kyrkbänken med sin gammelmormor.

Nu är det så, att det barnet som trodde på denna skäggiga gubbe, växte upp, hon såg sig om i världen och när allt hon såg var förstörelse, så började hon undra, "Om Gud och Jesus älskar oss, varför låter de oss döda varandra?"

Men hon fortsatte tro. Ända tills hon kom på att hon inte var som alla andra, att hon inte bara kände kärlek till det andra könet, utan även till sitt egna. När hon kom på detta, förstod hon att Gud inte längre skulle ta henne till sig. Hon såg sig än en gång omkring i världen, och alla de som en gång haft "fel" i sin tro, uppmärksammade hon.

Hon började läsa noggrant om religioner, om andra folkslag och om andra människor. Hon började greppa, började förstå att Gud kanske inte var lösningen på allt. Hon vände sin gammla religion ryggen. Men ateismen funkade itne för henne, hon ville inte tro att det inte fanns något. Hon började läsa på om Satanismen. Och hennes resa från att vara protestantiskt kristen till att följa LaVey Satanismen var fullbordad

Nu är det så att LaVey Satanism, igentligen är en typ av ateism, men det var inte ateism för mig, inte när jag var 13 år och smått förvirrad. Och Satanismen har förföljt mig, hjälpt mig och stöttat mig.

Och vad har detta med jul att göra? Ja, det undrar jag med. Men jag tycker inte om jul, inte den kristna julen, och, jag vet exaktvad den kristna julen betyder. Ja Jesus fanns, nej, han föddes inte den 25 december.

Så, Ja, julmat, julklappar (Om du nu måste vara så jävla girig), familj, kärlek och bla bla bla. Men ha det för att ni älskar varnadra, och inte för att ni vill dricka gammle morfar underbordet, eller ge igen för de fula julklapparna du fick av din famor. Fria för att solen kommer tillbaka

Och jag vet, det här inlägget var HELT out of control. Men det brukar bli så  :D

FISK (Och God jul, om jag nu måste)
/ KattFisk

Nu var det livet över.

Min gammelmorfar dog igår.

Och, ja, det är ledsamt, jag älskade honom, väldigt mycket.

Vi hade bott grannar från det att jag var fyra år, han var en av de tryggheter som fanns i mitt li, som alltid skulle finnas i mitt liv, tills nu. För nu är han borta, puts väck, precis som snön som låg som ett tjockt täcke här innan, borta.

Hans fru, min gammelmormor, även hon så fruktansvärt viktig för mig dog i sommras, han blev sjuk av ensamheten och igår blev han av med lidandet.

Han var såpass hög på morfin att han inte kände något, sa läkaren, till mamma, som berättade det för mig, eftersom jag fullkomligt VÄGRADE att se honom ligga i en sjuksäng med en massa slangar i kroppen. Jag stannade hemma och passade med åtta årige lillebror i stället. Min åtta årige lillebror som inte förstår att han aldrig någonsinn mer kommer kunna träffa sin gammelmorfar, eller gammelmormor heller för den delen.

Men jag borde kanske vara glad, glad över att jag fick privilegiet att träffa dem. Att växa upp sida vid sida med dem. Höra dessa visa ord som de viskade till mig när jag var liten, och växa upp med deras inverkan, och inflytande?

För vem vet? Om inte min gammelmormor hatat ALLT som hade med rock, nitar, svart och satan, vad hade det blivit av mig då? Hon fick mig gå i kyrkan, och tycka om det, fram tills jag var typ, tio. Hon fick mig att ha vita fluffiga bomullsklänningar, och hon motsade sig hårt mammas jakande då jag frågade om jag fick ta hål i öronen, bara fyra år gammal.

Hon blev nästan ännu mer sur på mamma när hon lät mig färga håret första gången, eller första gången jag fick vara borta längre till sex på kvällen. "Sådant beteende är inte bra för en dam" sa hon alltid.

Och jag tror aldrig hon sett så sorgset på mig som hon gjorde när jjag kom in i hennes kök, med svarta jeans, mörktlila tröja med döskallar (ve o fasa!) nitar all over och hade rakat av mig halva håret. Hon kastade ut mig, och kunde inte förstå, hur en sådan lust för döden kunnat växa fram i mig. Gud hade ju tyckt om mig, det visste hon ju.

Och min gammelmorfar, han fanns där, som en lugn gammal man, med glasögon, och en skjuklig kärlek för båtar. När jag var liten gick jag ner i hans arbetsrum och såg med stora ögon på alla modellbåtar han gjort, ingan i dålig plast heller, utan sådana fina nog för att skänkas till kungen (något han allid såg som sin största bedrift) och jag fick alltid godis, alltid, alltid, alltid. Samt glass. Han var bra på det viset, min gammelmorfar.

Jag vill bara säga till er, att utan er, så hade mitt liv inte varit det de är.

Ni skänkte mig så mycket kärlek, visdom, sorg, saknad och smärta. och bara tanken på att aldrig kunna krypa upp i fotöljen i ert vardagsrum och höra era torra gammla röster igen, gör mig livrädd. Livrädd och helt galen. Men jag vet att ni finns där, jag vet att ni vakar över mig, eller, jag hoppas det. Och Carin, min älskade gammelmormor, jag kanske inte tror på Gud längre, jag kanske gett min tro åt Satanismen, men, även i min okristna tro, finns det en himmel, och i den himmlen, finns du. Du och Åke, den underbara gubben som varit min stabile gammelmorfar, finns där, och bara vätar på att jag ska komma.
Inte i dag, inte i morgon, men i framtiden.

Jag hatar svartsjuka. Fruktansvärt mycket.

Det suger att se honom springa omkring och flumma med alla, utom mig. Hela tiden, att veta att han använder mig som ursäkt för sina föräldrar och sedan åker till sin wannabee pojkvän. Det suger att veta att han använder mig som sköld, men inte är med mig. Det suger att han behöver mig, när han håller på med sina läxor, men inte när han är kåt. Det suger, det är så mycket som suger. Men det som suger mest är det att han är mitt allt. Att han är min ryggrad, min klippa, mitt berg. Kalla det vad du vill.

Jag orkar inte vara sån här längre, orkar inte må illa när jag vet att det inte bara är du och jag, och möjligtvis även K. Jag orkar inte må dåligt över att jag ska till Elektronen och veta att, fan det är inte mig han kommer vara med. Att veta att jag finns där när han har problem, med läxor, sina familj, och så vidare. Och jag hatar mig själv för att jag går med på det, att jag accepterar det.

Men det är inte helt sant, du finns där för mig med. När det är problem du kan ta i.

Jag minns när jag trodde att det skulle vara vi, inte som pojkvän och flickvän, utan som bästa vänner, med en sådan vänskap som ingen skulle kunna rå på. Jag minns när jag log som en sol i två dagar för att jag skulle träffa di, för du gav mig sådan glädje. Du gör fortfarande det, men inte på samma sätt, för jag är inte lika viktig för dig längre, även om du nog snarare är mer viktig för mig.

Men jag är menad att vara ensam, vänner, jag har dem, men inte så som jag vill. Dem finns där, när de kan- Och jag vet, ingen kan göra som jag, ingen av er andra kan tydligen ta er till Lindome, ingen kan tydligen åka tåg, buss, gå, cyckla, springa. Som jag gör. För alla, för ni är så fruktansvärt viktiga för mig. Så extremt viktiga.

Ni är nämligen mitt liv.

Kris!

Kris!

Kris!

Mitt liv är helt jävla otroligt, kärlek river hela kroppen blodig, stress ser till att ingenting fungerar, lycka och

depression tummlar om vartannat.

 

Jag kan inte äta, jag kan inte sova, jag kan inte le utan att det känns som om hela jag går sönder innifrån. Det känns som att det blod som rinner i mina ådror av gjort på tjära.

 

Jag vill ha lov, lov så jag kan sova, skratta, vara med underbara människor, äta annat än choklad, leva helt enkelt. Jag vill ha ett liv, jag vill ha en verklighet jag kan tänka mig att faktisgt bry mig om. Jag vill inte ha ett liv där allt går sönder, jag orkar inte det längre. Mitt liv har varit förjävligt i snart 10 år, och jag är bara 16. Jag vill inte mer.

 

Varför har inte jag rätt att vara glad? Varför har inte jag rätt till lycka? Varför har inte jag rätt till kärlek? Varför, varför, varför..?

En seger

Lyckan bubblar i min kropp

Segervittringen finns där

Jag kan se kullens topp

Men då

Ett nederlag

Ett hårt slag mot min nyvunna lycka

Och jag är under isen igen

Sakta fryser vaken

Och jag känner hur lungorna vill ha luft

Jag får panik

Jag blundar

Men kullens topp är alltjämt borta

 

Och ja, jag har rätt att skriva dålig poesi  (y)

 

Fisk / KattFisk

NEJ MEN GUD! Skriver jag ÄNNU en gång idag? Vad är det som händer med mig? XD

Okej, först, nej jag blir inte brutalt misshandlad av min pappa, även om det lät så på förra inlägget jag vet, men så hemskt är det inte

Men, detta inlägget är faktisgt till alla de vänner där ute som jag älskar så mycket så fruktansvärt mycket, och jag har inte använt era namn innan, men nu så ^^''

• Marcus = M, en av de mest underbara personerna i hela mitt liv i alla fall, för står inte hur han orkar med mig, förstår verkligen inte det.
• Karin = K, även hon helt jävla underbar, gud, vad skulle jag göra utan dig älsklingen?
• Klara, jag har inte nämt dig på bloggen innan, men gud, jag vet inte riktigt, du är helt underbar vännen, fullkomligt jävla underbar
• Anna, eller annA om man nu föredrar det XD Min vapendragare i skolan och heltjävla besatt av choklad är hon med XD
• Helena, jag har inte nämt dig heller, men jag älskar dig med

samma sak med

• Filippa
• My
• Annika
• Ciss
• Sofia
• Kiruna
• Gaara/TessuChan/Terese/Tess

och måånga måånga fler.

• Och J då, men han får fortsätta heta J, ^^''

Nu är det så att just Klara, kännt sig allmänt nere det senaste (Jag förstår inte varför för hennes pojkvän är typ, UBER XD eller nått i den stieln XD) men du är fruktansvärt underbar, verkligen Klara, och jag hoppas hoppas hoppas att vår vänskap bara blir djupare och djupare <333

Och det gäller er andra med ^^'

Fisk / KattFisk

Jahap, då har jag haft prov. Det var tråkigt. Jag helt enkelt hatar matte.

Sedan andra fula lektioner, märka att man utan problem skulle kunna tänka sig sex med en av lärarna (Eftersom A läser denna bloggen, säger jag ej vem XD) och typ, ja, det var väl skolan det

Hem, sitta och glo på Project Runway eftersom jag inte har nått liv och ärligt talat älskar mode, även om ingen tror det, jag är bara för lat, för fet och för pank för att ha det på mig, (plus att alternativ mode är vad jag skulle ha på mig.)

Pappa kommer hem, vilket naturligtvis betyder konflikt, men palla bry sig nä han börja gorma om att jag inte plockat undan typ tandborsten...
In i köket när min underbara (not) far beodrar mig att plocka in i diskmaskinen, sedan med honungslen röst frågan "Varför var du inte på franskan i går?" varpå jag stelnar till, hade han skrikit hade det varit lugnt men nu? Nja, skulle inte tro det..

Så, det hela slutar med att han rycker tag i min arm och typ, drar i mig så hårt att jag tror att jag går sönder, inte så trevligt direkt, och lågt morrar att han ska släppa mig, vilket han inte håller med om och han bitter honom i fingret, hårt... Väldigt hårt.

Jaja, jag har ont i halsen (Han drog smått i den) och pappa baddar sitt blödande finger, men det är mer synd om mig, jag är ju så liten.. typ.

Fisk / KattFisk

Hur lyckas jag med mitt liv? Ärligt talat?

Kär i min bästa vän, och praktisigt taget ihop med honom med, vet inte riktigt vad det är som vi inte gör som man gör i ett förhållande typ... Köper fula presenter till varnadra?

ANNNYHOOOW

Skolan har jag ÄNTLIGEN kommit i kapp med, men hjälper det? Nej då, då blir privat livet, VÄRRE (om, detta nu är möjligt) än innan, OCH JAG HAR PROV I MORGON! Jag vill inte det, ens på låssas, jag är rädd för prov, de skrämmer mig D: Jag vill inte vara jag just nu D:

Whatever, mitt liv typ, suger, och bla bla bla, som om inte alla tonåringars liv suger? XD

Fisk / KattFisk